Hemsidor i Idrottonline stängs ner 2022-12-31. Läs mer
Hoppa till sidans innehåll

Kan man bli en stjärna i OK Tor?


2005-04-10

 

Detta tycker undertecknad är en intressant fråga att ställa och det finns säkert många synpunkter på detta. Alla kanske inte känner till det men i klubben har det utvecklats åtminstone två löpare som man utan överdrift kan kalla stjärnor. Båda har lämnat klubben som tävlande men startade sin bana i vår klubb varför jag tycker att klubben kan känna sig lite stolt över deras öden.

 

Rolf Pettersson

 

Tänkte börja med ett porträtt om Rolf Pettersson. Många yngre löpare känner kanske inte till honom men vi som varit med några år vet vem han är. Han finns förresten på bild på väggen i Ektorp om Ni vill spana in honom.

 

Hans meritlista skulle man kunna beskriva som “hyfsad”. Det finns ännu mer resultat att hämta men jag har begränsat mig till att lyfta fram det som jag tycker sticker ut mest. Tycker personligen att detta är mycket imponerande och känner mig full av beundran för sådana meriter. 

 

Meritlista:

 

VM Individuellt: 12:a 1972, 25:a 1974, 2:1976, 6:a 1979

VM Stafett: 1:a 1974, 1:a 1976, 2:a 1978, 1:a 1979

NOM Individuellt: 2:a 1977

NOM Stafett: 1:a 1975, 3:a 1977

Lång SM: 1:a 1973, 1976, 1977

Natt SM: 1:a 1976

Budkavle SM: 1:a 1974, 1976

TioMila: 1:a 1975, 1976,

 

Rolf är född 1944 och blev invald i OK Tor 1956. Rolf kom tidigt ut på tävlingarna då han redan i 6-7 års ålder följde med sin far som orienterade. På den tiden fanns det inte samma utbud av aktiviteter för ungdomar så Rolf drogs till idrotten. Där han fick möjlighet att springa som han tyckte var kul och möjlighet att umgås med kamrater. Rolf tyckte om att springa och man kan ställa sig fråga om det var löptalang, vilket Rolf hade eller att han tyckte det vara roligt att springa, som utvecklade hans mycket starka löpförmåga.

 

På den tiden fanns ingen barnpassning, miniknat eller nybörjarklasser och kartorna var rent ut sagt bedrövliga. De som sprang på den tiden fick börja med s.k. backstreckskarta i skala 1:100 000 eller uppförstorad till 1:50.000. Det blev en mycket grov översättning mellan karta och terräng. Började själv orientera på dessa kartor och man kan lugnt säga att det var annan orientering på den tiden. På den tiden skulle kontrollerna sitta högt och tydligt och hade man tur så kände man kaffe- eller matlukten från kontrollanterna!

 

Den yngsta klassen som fanns var Yngre Pojkar/Flickor (13-14 år). Rolf började orientera 1957 och tog troligen sin första seger på hösten samma år. Han lyckades också ta ett DM-tecken sista året i 13-14 respektive 15-16 års klassen. Orienteringstekniken lärdes ut av Rolfs far och av de ledare som fanns i OK Tor på den tiden. Tekniken bestod mest av att ta ut kompasskurs mot något stort föremål. Så småningom kom det fram andra kartor som “Grönsaksbladet” i skala 1:50.000. Den var flygfotograferad och gav en bättre men grov bild av verkligheten. Det måste ha varit en utmaning att komma från denna bakgrund till de mer specialritade tävlingskartorna som kom senare. OK Tor fick sin första specialritade karta i skala 1:25.000 ca 1968. Undertecknad minns detta och tyckte att detta var ett stort lyft då man fick bättre kontroll över orienteringen.  Rolf tyckte dock att mer detaljer bara krånglade till hans orienteringsteknik. Rolf ville förenkla orienteringssträckorna och inte läsa kartan i flykten. Rolf menar att missar inom orienteringen oftast beror på kartläsningsfel och han strävade efter att minimera missarna genom att ta bort kartläsningen så mycket som möjligt och istället förenkla sträckorna. Detta innebar högre fart och mindre misstag enligt Rolf. Detta är en intressant beskrivning från en av Sveriges bästa kartritare!

 

Rolf bedrev sin löpträning dels individuellt och dels på de gemensamma träningar som fanns vid Ektorp. En av ledarna på den tiden var Tore Karlsson som kunde benämnas som eldsjäl. Rolf tycker dock att ordet eldsjäl är ett för milt uttryck för att uttrycka den glöd som fanns hos Tore. Tore var en av ledarna som ordnade med träningar. Det fanns inte så mycket kunskap om träning i klubben på den tiden men de som tränade blev bra att springa ändå!

 

Rolfs träning som ungdom och junior blev ca 3 dagar i veckan utom den sista vintern (1963) i Äldre Juniorer (19-20) då det blev lite mer målmedveten träning 5 gånger i veckan. 1962 var det totalstopp för orienteringstävlingar på grund av många gulsotsfall varför Rolf drogs till friidrotten. Där var löpningen Rolfs huvudgren men i lagtävlingar fick Rolf ställa upp i olika teknikgrenar för att ta poäng till laget. Stavhoppstävlingar måste ha varit mycket intressantare för publiken på den tiden…….

 

Träningen dominerades av distanslöpning i olika längder. Det kunde bli pass på upp till 3,5 timmar! När tiden blev 3,5 timmar så blev det mer snabbgång än löpning. Lennart (Biffen) Lund var den som ledde många av de långa passen. Det intressanta var att Lennart var en bra 400-meters löpare också! En annat klassiskt träningsinslag var “ryck” i rågången och de som vill pröva kan hitta den i Stavstorpsskogen. Hög fart upp och lätt joggning ner.

 

Vinterträningen innebar oftast egen träning medan det under övrig tid på året blev ungefär hälften individuell respektive gemensam träning. På den tiden var det ett jämngammalt grabbgäng som höll ihop och höll igång med löpträningen. Det fanns alltid någon som kom till den gemensamma träningen. Intervallträning var inget som föll Rolf i smaken på den tiden, då den upplevdes bara som jobbig och krånglig, då man måste hålla på med klocka för att kolla löp- och vilotid. ”Trots detta” så blev Rolf mycket löpstark! 1963 vann han som 18-åring bl.a. 1:a sträckan på TioMila.

 

Under de första senioråren hade Rolf mycket problem med sina benhinnor. Skorna på den tiden höll ingen högre klass och han gjorde bl.a. misstaget att springa på väg med dåtidens fotplankor till orienteringsskor, Kompassrosen. Detta var definitivt inte hälsosamt. Rolf deltog även på SM i terräng i Ärla under våren 1964.

 

Detta tillsammans innebar att sista året i 19-20 tog slut redan efter vårsäsongen 1964. Benhinnorna klarade inte av kombinationen stegrad träning samt fel skor och underlag. Seniordebuten 1965 började också därför lite trögt med ”endast” någon seger i klassen H21B (H21A var huvudklass då). Rolf tror att han vann sin första H21A tävling andra året som senior.

På den tiden fanns det snö på vintrarna och Rolf åkte även skidororientering med en placering som trea på SM i klassen 19-20 som bästa merit. Det kunde ha blivit en seger om det inte varit för ett dåligt vägval till sista kontrollen.

 

Ett av de resultat som fick Rolf att bli mera känd inom OrienteringsSverige var segern på första etappen i Elitklassen på femdagars i Dalarna 1969. Jag var personligen med och bevittnade detta och det skapade en hel del uppmärksamhet. Rolf kände att han blev etablerad i toppen av Elitklassen detta år. Rolf vann bl.a. Lång DM i Södermanland samma år som var en merit då det på den tiden fanns många bra seniorer i distriktet.

 

På frågan när den “riktiga” hårdträningen började så var Rolf mycket exakt i sitt svar. Den började 1 januari, 1972. Då hade Rolf hunnit bli 27 år och var inne på det 28:e. Året innan hade Rolf fått möjlighet att följa med landslagsgruppen på träningsläger till Tjeckoslovakien (numera Tjeckien och Slovakien). Rolf hade börjat göra resultat i seniorklassen trots att han fortfarande ”bara” tränade ca 3 dagar i veckan i snitt. 1971 blev han 4:a på Dag-SM och landslagsledningen fick upp ögonen ordentligt för hans förmåga.

 

Resan till Tjeckoslovakien kan betraktas som Rolfs första resa utomlands överhuvudtaget och det gick bra på träningslägret. Terrängen ställde stora krav på vägvalsplanering och löpkapacitet. Ledare på detta läger var dåvarande landslagsledaren Björn Ekblom som tyckte att Rolf borde satsa mer för att ta vara på sin talang. Björn blev senare professor inom Fysiologi men hade redan då stor kunskap om träning och dess effekter. Rolf blev efter detta uttagen till landslagsgruppen och var bl.a. tvungen att skicka in träningsrapporter till Björn. Björn kom snabbt tillbaks med feedback och sade att det här går inte! Resultatet blev att ett och annat intervallpass kom in i träningen men distansträningen dominerade fortfarande.

 

Rolf tränade mycket efter eget huvud på denna tiden. Det gick mycket efter egen känsla och intervallträningen var inte populär enligt tidigare. Rolf hade ingen som han direkt såg upp till för att få inspiration under sin tid i OK Tor då han själv var bäst. Lite inspirerad blev han dock som 15-16 åring då han kunde tvåla till dåtidens seniorer i klubben. Björn Ekblom blev enligt ovan en källa till kunskap om träning och tävling. Björn var utbildad fysiolog och skapade en förståelse för olika träningars påverkan på syreupptagningsförmågan. Bertil Norman var dåtidens förebild för Rolf när det gällde orienteringsteknik. Bertil var en av de första i Sverige som införde metodik i sättet att orientera.

 

Rolf tyckte att han hade bra uthållighet och betraktade sig inte som speciellt snabb. Rolf menade dock att det måste finnas en stark uthållighetskapacitet om man skall orka spurta överhuvudtaget efter en sträcka på 15-16 km i hög fart. Det krävs också en stark uthållighet att överhuvudtaget orka ta sig runt en Elitbana i hög fart! Undertecknad minns speciellt ett tillfälle när Rolf kämpade ner en Finländare på TioMilas sista sträcka och vann med sin dåvarande klubb Hagaby. Finländaren var känd som en riktig spurtkanon men fick ge sig i spurten efter 16 km grillning.

 

Rolf blev landslagslöpare under sin tid i OK Tor som på den tiden också hade en bra seniorverksamhet. Klubben hade många duktiga löpare på den tiden och fick fina TioMila placeringar under 4 år. Detta tog dock slut när det blev gafflade sträckor och då räckte tyvärr inte gruppens orienteringsförmåga till för liknande placeringar längre. Det fanns ingen direkt tränare i klubben på den tiden och som kunde ta tag i detta problem. Tore Karlsson försökte se till att skapa teknikträningar men det fanns inte så många bra kartor i våra trakter.

 

Det intressanta med Rolf är att han säger att han inte kan orientera! Med detta menar han att inte har anpassat sig till nutidens orienteringsteknik då man läser kartan hela tiden. Rolf utvecklade den teknik som han lärde sig från början. Rolf använde som ovan kompass, förenkling och hög fart mot ett tydligt föremål. Att detta fungerade har Rolf bevisat genom sina placeringar i resultatlistorna! Rolf utvecklade också en mycket väl fungerande stegning som kunde användas som ett ytterligare stöd i detaljfattig eller gyttrig terräng. Detta var en extra säkerhet som inte många löpare klarar av att använda idag.

 

Rolf fick frågan hur man som klubb skall lyckas odla fram liknande stjärnor som han har varit? Rolf menade att det kan vara svårt i dessa tider att komma fram på det sätt som han kom fram. Han menar att det viktigaste är att det finns ledare som är eldsjälar och individer som verkligen vill satsa för att bli bra. Det gäller för den som satsar att vara mycket medveten om vad ett sådant val innebär när det gäller planeringen.

 

Rolfs debut i VM-sammanhang var 1972 i Tjeckoslovakien och den bästa placeringen kom i Skottland 1976. Förberedelserna såg lite olika ut inför dessa VM. Första januari 1972 började den mer fokuserade hårdträningen. Rolf var medveten om att det skulle ta ca 4 år för att bli tillräckligt löpstark för att kunna vinna ett VM. VM 1972 var därför ett VM för att få erfarenhet medan i VM 1976 var det seger som gällde. Träningen hade ändrats enligt ovan men det höll på att gå riktigt illa inför VM 1976. Rolf jobbade i skogen, tränade hårt och 1975 var en mycket varm sommar. Detta tillsammans medförde att Rolf utvecklade överträningssymptom. Rolf fick även ett slag mot patella-senan under knät som blev inflammerad. Höstsäsongen blev helt förstörd och Rolf fick bl.a. inte vara med på NOM. Rolf tror dock att det var tur att han blev skadad och inte gick in i väggen på grund av överträning. Senan under knät drabbades av s.k. morbus slatter och hade lossnat till 2/3-delar från underbenet. Rolf kom till en läkare som kunde denna typ av skador och beordrades absolut vila i 2 månader. En operation skulle innebära ett ärr och risk för ytterligare besvär. Rolf satt helt still under januari och februari 1976 men vilan gjorde susen både för knät och överträningen. Kroppen återhämtade sig bra och redan på tredje passet efter rehabiliteringen satt Rolf rekord på sin 16 km testbana. Banan gick omväxlande i terräng och på stig. Rekordtiden var 52 minuter så det gick undan!

 

Rolf var en av Sveriges bästa orienterare under 1970-talet En intressant fråga var hur Rolf kunde vara bäst när det gäller. Mental träning var ett ganska eller helt okänt begrepp på den tiden men ändå var det oftast samma personer som var högst upp i resultatlistorna. Rolf menade att i och med han blev uttagen i A-gruppen så behövde han inte springa och visa upp sig på en massa tävlingar. Det räckte med att vara bra när det var uttagningar. Han behövde inte bränna mental energi på andra tävlingar. Detta innebar i sin tur bra resultat då avslappningen medförde att orienteringstekniken fungerade väl och resultaten kom ändå. En mycket viktig faktor var också känslan att vara vältränad som gav mycket trygghet.

 

Träningen inför VM 1976 blev hård när Rolf väl blev av med sin skada. Långdistanspassen varvades med något intervallpass som 10 ggr 3 minuter med 1 minut vila, Backträningen var intensiv ca 6 veckor innan formtoppen på VM. Formen toppades med en variant på 70-20 intervaller. Full fart 10 st, joggning 5 minuter, Full fart 10 st, joggning 5 minuter, Full fart 10 st. Denna variant medförde mycket hög fart och drev upp snabbheten.

 

Under de här fyra åren med hårdträning jobbade Rolf i skogen men man kan väl beskriva arbetet som halvtid. Rolf hade en förstående arbetsgivare som beviljade ledighet och hade även stöd av sin far. Det hade varit svårt att arbeta heltid och samtidigt träna så mycket som han gjorde.

 

Om man jämför Eliten idag med den som fanns under Rolfs period sån finns det ingen skillnad fysiskt. Eliten tränade lika mycket då som nu och har samma fysiologiska testvärden. Det som skiljer är framförallt kartorna som medger en annan orienteringsteknik idag. På 70-talet tränade man hårt i både mängd och antalet pass. Vissa dagar blev det 2 pass om dagen.

 

Rolf hade ingen speciell favoritterräng men trivdes i Sörmlands-terrängen. Han växte upp med den och kände en trygghet i att kunna denna. Dock tycker Rolf om långa banor som ställer krav på uthållighet. För att utvecklas inom orienteringen bytte Rolf klubb och fick i Kilsbergen både nya orienteringstekniska och fysiska utmaningar. Bytet medförde att Rolf fick möjlighet till bättre träning då Hagaby var en utvecklad Elit-klubb på den tiden. Rolf rekommenderar att man försöker lära sig att träna och tävla i olika terräng för att utvecklas som orienterare.

 

Rolf har haft en lång karriär som Elitlöpare och sprang sitt sista VM 1979 som 35-åring. På frågan vilken tävling som Rolf var mest stolt över kom föga överraskande svaret, andra platsen på VM 1976. Samtidigt så berättar Rolf att han är lite besviken också. Vid denna tidpunkt var han i en ruskigt bra löpform. Han hade efter skadan i knät fokuserat helt på denna tävling och sprang endast TioMila och Jukola på våren. Innan VM vann han alla SM-tävlingarna utom Dag-SM. Han fick inte springa Dag-SM då Hagaby arrangerade och för att han kände till en liten del av kartan. På Natt-SM sprang han så bra att han vann trots missar på totalt 10 minuter. Med den löpform Rolf hade var han helt inställd på att vinna VM. Tyvärr så kunde Rolf inte hantera sin egen nervositet på tävlingen. VM-terrängen överraskade alla genom att vara mer detaljerad än förväntat och Rolf krånglade till det och använda kartläsningsteknik istället för sin normala förenklingsteknik. Detta innebar att Rolf var hela 4 minuter efter på halva banan innan han lyckades ta tag i sig själv och börja orientera som vanligt. Farten ökade och Rolf blev till slut endast 1,53 minuter efter i mål. 

 

Vilka tre viktigaste råd vill Rolf ge till de som vill satsa och bli elitorienterare? Detta var vad Rolf tyckte:

 

  • Den som tar ett sådant beslut måste också ta konsekvenserna av detta. Det gäller att leva rätt liv och prioritera bort vissa saker
  • Målen ska vara realistiska och det gäller att vara trogen till målen avseende träning, mat, sömn, etc.
  • Lyssna på dom som kan träning och tävling och varit duktiga. Gallra i allt som Du får höra och välj det som passar Dig bäst

 

Vad tror Du OK Tor skulle behöva främst ta tag i för att bli en klubb som innehåller duktiga orienterare? Rolf svarade följande:

 

  • Det är viktigt att hitta rätt ledare. Detta har blivit svårt i dessa tider men är en viktig förutsättning. Det är få som själva klarar av att bli duktiga.
  • Försök få föräldrar att ställa upp.Värva föräldrarna istället för att de bara lämnar och hämtar ungdomarna på träningen.

 

Hur trivs Du uppe i Kilsbergen?

 

Rolf trivs bra i Örebro-trakten och hälsar oss alla välkomna till årets Svealandsmästerskap som har målet på ett gärde precis utanför hans hus. Karta och terräng blir nog bra då samma område användes för Ungdoms SM förra hösten.

 

Har Du ett sug att tävla fortfarande?

 

Rolf är inte så sugen att tävla men däremot att springa. Just nu är han skadad i knät och kan inte springa alls. Konditionen är inte heller på topp utan Rolf får stanna upp och pusta ibland när han springer tävlingar i nuvarande klass, H60. Rolf saknar springandet för det tycker han är kul. Mycket av tiden ägnas nu åt kartritning och springandet skall väl komma igång när han fått läkarhjälp för knät.

Det har inte varit svårt att fortsätta springa efter karriären som landslagman. Många kan känna ett tryck från sig själv och omgivningen att fortsätta vara bra. Rolf menar att övergången gått bra och trivs med tillvaron.

 

Som intervjuare har det varit intressant att lyssna på Rolfs karriär som Elitorienterare och jag tycker att många som funderar på att satsa även kan lära av det som Rolf har åstadkommit. Tycker att vi skall kännas oss lite stolta över att Rolf börjat sin karriär i OK Tor och även imponeras av det han åstadkommit. Personligen tycker jag detta är mycket imponerande och har en förståelse för allt det arbete som genomförts för att åstadkomma dessa resultat.

 

Jag och jag tror även alla medlemmar i OK Tor önskar Rolf lycka till med fortsättningen och hoppas se honom på tävlingar igen när knät har åtgärdats.

 

Jag tackar för intervjun!

 


Carina Boström fd Sjöberg

 

Nästa artikel handlar om en av våra framgångsrika ungdomsorienterare, Carina Sjöberg numera Boström. Carina hade en kortare karriär än Rolf men den var också intressant. Carina slutade med sin Elitsatsning av andra orsaker som framgår nedan men hennes korta karriär var ändå mycket framgångsrik. För de som inte vet vem Carina är så finns hon också på bild på väggen i Ektorp.

 

Carina kunde bl.a. visa upp följande meritlista:

 

USM: 1:a 1985 D13-14 och 1:a 1986 D15

 

Carina började orientera under en tid då det var lite andra förutsättningar än när Rolf började. De första stegen inom sporten togs av Carina som 8-åring 1979. Hon började följa med på träningar och tävlingar beroende på att storasyster Anette hade börjat. Även bästa kompisen Annika Andreasson började vilket också bidrog till Carinas intresse. Vid denna tid fanns det ingen nybörjarkurs i OK Tor men Carina lärde sig grunderna med bl.a. hjälp från sina föräldrar.

 

De första årens utbildning i löpning och orientering stod Mamma, Pappa och Storasyster för. Carina hade bra lärare och/eller talang och nådde framgångar tidigt. Första tävlingen vann hon någon gång under 1980 som 9-åring. Redan 1981 vann hon klassen D10 på femdagars i Hälsingland och fick därmed riktigt blodad tand för sporten. Framgången bidrog mycket till att fånga Carina till orienteringssporten. De kommande åren innehöll flera framgångsrika prestationer med bl.a. DM-tecken, USM-segrar och vinster i den s.k. Junior-cupen.

 

Förutom orientering så prövade Carina på andra idrotter som skidor, terränglöpning och basket. Carina tyckte det var roligt att springa vilket bidrog till utvecklingen. Carina tyckte också terränglöpningen var ett bra komplement till orienteringen och har bl.a. ställt upp i Lidingöloppet.

 

Träningen för Carina som D10 blev ca 2-3 gånger i veckan och som Junior 6 gånger i veckan. Fredagarna var alltid en träningsfri dag.

 

Carina upplevde att hon började träna mer fokuserat och hårt när hon var 15 år. Detta stegrades sedan ytterligare när hon blev junior och då hade hon även hade börjat på OL-gymnasiet i Strängnäs. Carina hade en stark egen drivkraft som bidrog till att hon utvecklades. Hon såg även upp till de resultat som Lena Lundqvist presterade under sin tid i OK Tor. Lena var lite av en ’stjärna’ för Carina.

 

Under grundträningsperioden som junior bestod en veckas träning av följande pass:

 

  • Styrka eller Jympa 1 ggr
  • Tävlingar 2 ggr eller Distanspass. Distanspassen kunde vara upp till 1,5 timme
  • OL-pass 2 ggr. Carina blev skjutsad av sina föräldrar så hon fick möjlighet att träna på andra kartor. Passet kunde innebära att Carina släpptes av på ett ställe och målet låg på ett helt annat och det enda sättet att komma dit var att springa banan.
  • Snabbdistans, intervall eller backe 1 ggr

 

När formen skulle spetsas så ökade andelen med intervall och backe. På vintern blev det även träning och tävling på skidor.

 

Carina deltog också på den gemensamma träningen som klubben ordnade och tränade även med bästa kompisen Annika, Pappa, Storasyster och andra träningskompisar. Denna period började Anders Friberg som tränare i OK Tor och bidrog med kunskap om träning. Anders var en duktig tränare och det fanns ett stort antal ungdomar och juniorer som höll på med träning och tävling i klubben under denna period.

 

OK Tor var mycket vitalt och hade en bra ungdomsverksamhet under denna tid. Det var kul att vara med på träningarna som även var genomtänkta. Man sprang inte bara ut, tog några kontroller och sedan åkte hem, utan det var genomgångar och uppföljningar. Det var många i samma ålder som var aktiva och inspirerade varandra. Det arrangerades även läger där både föräldrar och ungdomar deltog och det var bra gemenskap. På fritiden hälsade man på hos varandra, fikade, firade födelsedagar och hade ett umgänge utanför tränings- och tävlingsverksamheten. För att fånga föräldrarna så ordnade man nybörjarkurser för vuxna så att dessa även kom in i verksamheten.

 

Carina fick frågan vad som hon ansåg vara viktigt för en klubb att ta till sig för att få fram framgångsrika orienterare.

 

  • Det måste finnas ett gäng ungdomar som har roligt och det arrangeras olika ungdomsaktiviteter
  • Det är viktigt att någon vuxen håller i träningen och att man inte bara springer lite planlöst. Tränare, ledare och andra som kan orienterings skall styra, följa upp och ge feedback. Carina blev en gång skuggad av Per Ek och det var mycket lärorikt. Situationen var lite ovan och nervöst, vilket medförde att Carina missade 1:an med 20 minuter innan hon fick ordning på tekniken!
  • Det kan vara lite svårt att ha föräldrar som tränare då man i den åldern inte alltid vill lyssna!
  • Det är också viktigt att de som är “stjärnor” intresserar sig för ungdomarna, frågar och ger råd. Dessa kan fungera som mentorer i olika grad. Carina blev mycket glad när den tidens “stjärna” Lena Lundqvist kom och frågade hur det hade gått på tävlingarna. 

 

Carinas två segrar i USM var bland de mest meriterande prestationerna och dessa kom inte av en slump, utan från målmedvetna förberedelser. Södermanlands orienteringsförbund ordnade läger i likartad terräng och Carina fick även hjälp av föräldrar och klubben som ordnade träningar för att lära sig terrängen. Löpformen toppades med intervallträningar och tiden innan tävlingarna innehöll mycket pluggande av kartor, fokusering på att äta rätt och sova bra. Första segern i Uppsala 1985 i D13-14 var extra kul, då det vart många från klubben som var med och hejade på tävlingen. Segern i Uppsala följdes upp av en ny seger året efter i D15. Carina lyckades vara bäst när det gäller men utövade inte någon mental träning. Mental träning började läras ut på OL-gymnasiet vid den tiden men var ännu inte särskilt etablerat. Carina tror dock att detta är en viktig del att ta till sig för att vara bäst när det gäller.

 

Carina trivdes mycket med att springa i detaljrik terräng som den som finns i Södermanland. Fokus var främst på de individuella tävlingarna men detta medförde automatiskt att kavlarna gick bra, då Carina kunde lita på sin egen förmåga.

 

Under tiden som junior blev Carina uttagen till vad som då kallades B-landslaget för juniorer. Carina tävlade även terränglopp och råkade tyvärr ut för en skada under sitt sista år på OL-gymnasiet. Carina skulle hoppa från en sten och fick en knyck i ryggen. Skadan medförde för Carina svåra bröstsmärtor och det dröjde 5 år utan träning och tävling innan man hittade sambandet mellan ryggskadan och bröstsmärtorna. Kotorna och revbenen hade förskjutits och nerverna hade kommit i kläm och det dröjde länge innan någon lyckades hitta sambandet. Carina sökte hjälp hos många läkare och sjukvårdskunniga i Eskilstuna-trakten utan att de kunde hitta felet. Till slut hittade hennes nuvarande make Anders av en slump en sjukgymnast i Uppsala som förstod orsaken till det onda. Under denna tid var Carina också tvungen att ta bort en knöl i bröstkorgen och man konstaterade att hon även hade ett ärr på hjärtmuskeln. Detta ärr hade troligen uppstått då Carina sprungit när hon haft ont i halsen. Under denna tid gick även en av hennes bekanta Melker Karlsson bort pga av TWAR varför Carina vill starkt varna för att springa när man är sjuk. Carina menade att hon själv inte var så medveten om riskerna vid denna period.

 

När Carina äntligen blev frisk från sina besvär så var hon 23 och det fanns mycket annat som kändes viktigare i livet. Skola och arbete prioriterades och det var inte längre aktuellt med någon Elit-satsning. Carina fortsatte dock att orientera och är en tävlingsmänniska. Hon inser dock sina begränsningar, varför det numera är mer viktigt att springa kul orientering än att uppnå bra resultat.

 

Carina fick frågan vilka resultat som hon är mest stolt över när hon tittar tillbaks på sin orienteringskarriär? Hon menade att det inte bara var USM-segrarna som var viktiga utan det fanns även andra inspirerande ögonblick. Dessa framgångar var viktiga i respektive fas av utvecklingen.

 

  • Första inspirationen var segern på femdagars i D10. Carina fick en bra start på OL-karriären och som motiverade till fortsatt tävlande
  • USM segrarna har naturligtvis en viktig plats bland prestationerna
  • Andra inspirerande segrar var deltävlingarna i den sk juniorcupen
  • Bästa kavleresultat var segern i D16 på Smålandskavlen tillsammans med Annika Andreasson och Maria Karlsson

 

Carina fick även frågan vilka viktigaste råd som hon vill ge till en ungdom eller junior som känner att de vill bli en duktig orienteringslöpare?

 

  • Carina tycker det är viktigt att vara med i en klubb där man får träningskompisar och har gemensamma träningar. Är man ett gäng som trivs tillsammans så skapas inspiration
  • Träningarna skall också vara så att alla kan springa tillsammans. Vuxna kan vara med och inspirera ungdomarna. I OK Tor hade man t.ex. klädnypsorientering där alla kunde träna tillsammans och det var kul när även “gubbarna” hejade
  • Träningen skall vara varierad
  • För att ytterligare utvecklas rekommenderar Carina att man söker in på något av OL-gymnasierna
  • Det är bra om man får råd av någon som man ser upp till och lyssnar på
  • Det är viktigt med en tränare som hjälper till med träningarna och håller koll

 

Carina fick även frågan vad OK Tor främst skulle behöva ta tag i för att bli en klubb som innehåller duktiga orienterare?

 

  • Carina tror att det är viktigt att skapa en kärngrupp av orienterare och att även få med föräldrarna i aktiviteterna.

 

Carina är nu gift, har tre barn, hund, hus och bor i Uppsala. Familjen är även med i OK Linne. Carina är imponerad av den verksamhet som finns i nuvarande klubb då det kan vara upp till 150 personer på den gemensamma träningen. Träningen är arrangerad så att alla kan delta och många föräldrar är även med och stöttar.

 

Hela familjen trivs bra i Uppsala och Carina är just nu barnledig från sitt jobb som förskolelärare. Familjen flyttade även in i ett nytt hus för ett år sedan. Träningen har på senare tid mest bestått av 2 gympapass i veckan. Carina springer lite tävlingar och springer sitt sista år i D21. Mesta tiden går dock åt att ägna sig åt familj och barn. Barnen har börjat lite smått med orientering och äldsta dottern Sandra var ute med morfar och debuterade i inskolningsklassen på Kjulas tävling långfredagen. Mellersta pojken fick pröva på miniknatet och den yngsta ligger ännu i barnvagnen.

 

Carina har fortfarande ett sug att tävla men det är inte viktigt att vinna längre utan att ha kul i skogen!

 

Undertecknad tackar för intervjun och hoppas att Carina med familj skall fortsätta trivas i Uppsala. Vi lär väl se familjen på tävlingarna då de ibland drar sig nedåt till våra trakter och tävlingar. Carina hade en kort men intensiv karriär men det var intressant att höra om hennes insats och även hur en klubb samt föräldrar kan stötta för att skapa duktiga orienterare.


Slutsatser

 

Vad kan man då dra för slutsatser av dessa personers öden? Jag har som avslutning valt att sammanfatta några personliga åsikter. Det finns säkert mer beroende på vad man tar till sig när man läser detta.

 

  • Man kan bli en stjärna om man är medlem i OK Tor
  • Framgångar förutsätter ett val från den aktives sida och innebär en hel del uppoffringar
  • Klubben kan stödja att talanger utvecklas med en bra verksamhet – Träningskompetens, aktiviteter, ledare, etc.
  • När man kommer upp på den höga nivå som Carina och Rolf befann sig på, krävs mycket bra kompetens inom olika områden för att kunna vara ett stöd. Det kan vara svårt för en enskild klubb att samla all kunskap och istället får man försöka bygga något form av nätverk. Det kan gälla områden som:
    • Träningsplanering
    • Mental träning
    • Förebyggande av skador
    • Tillgång till rätt läkare
    • Analys av träning och tävling
    • Undvika överträning
    • Etc.
  • Om den enskilde individen är en talang så går det naturligtvis lättare att nå resultat. Har vi tappat talanger på grund av att vi inte tagit tillvara dem på rätt sätt?
  • Vill klubben ta fram stjärnor eller skall klubben vara en breddklubb i första hand? Kan båda målen existera samtidigt?

 

Det finns säkert ännu mer att fundera på men detta får räcka för tillfället.

 

Kari T

Uppdaterad: 26 OKT 2008 19:13 Skribent: Jörgen Johnsson

Postadress:
OK Tor - Orientering
Ektorpsvägen 16
64431 Torshälla

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info