Hoppa till sidans innehåll

Anders Gärderuds syn på träning


Rapport om idrottslig utveckling

Framfört av Anders Gärderud och förmedlat av Pontus Ahonen

Idrottslig utveckling

föreläsning av Anders Gärderud 23/11-2005.

 

Vem Anders Gärderud är torde vara bekant för de allra flesta. Han blev olympisk mästare på 3000 meter hinder i Montreal 1976. Han har sammanlagt satt tre världsrekord på 3000 meter hinder och innehar idag fortfarande de svenska rekorden på en engelsk mil (3.54.45.), 2000 meter (5.02.08.), 5000 meter (13.17.59.) och 3000 meter hinder (8.08.02.). Men han har även en genuin [1]orienteringsbakgrund med bland annat SM-guld i budkavle på meritlistan. På senare år har han varit knuten till det norska orienteringslandslaget. Hans arbete där har främst varit inriktat på att förbättra de norska löparnas löpeffektivitet på olika underlag. Orienteraren möter som bekant aldrig exakt samma förutsättningar från gång till annan. Detta blir extremt tydligt på internationell toppnivå med tvära kast från kontinental till nordisk terräng och vice versa ett VM-år till ett annat. Men det finns enligt Gärderud även effektiviseringsvinster att göra i ett enskilt lopp (även i Sörmlandsterräng) genom att gå fram mer aggressivt på lättlöpta partier och att skifta löpteknik vartefter terrängen förändras.

 

Det finns fem fysiska grundegenskaper som är giltiga för alla former av idrottsutövande. Dessa är:

Uthållighet

Styrka

Snabbhet

Koordination

Rörlighet

 

Orienterare har generellt bra uthållighet och styrka för det specifika arbete de utför. Gärderud menar dock att de tre övriga snabbhet, koordination och rörlighet är extremt eftersatta av orienterare. Han menar på att det egentligen är få idrottare som har så dålig kroppshållning som orienterare. Det finns därför en stor utvecklingspotential på dessa områden. Hans norska landslagsadepter har specifika övningar i form av tåhävningar, hopprepshopp, sidhopp över häckar, rörlighetsövningar för höften och så vidare att göra. Dessa övningar utgör en liten del av den totala träningsmängden men de finns med som ett ständigt inslag.

 

Gärderud berörde sedan en del noterbara och intressanta skillnader mellan Norge och Sverige. I Norge finns Olympiatoppen som är ett branschöverskridande samarbete idrottsgrenar emellan i syfte att samla all kunskap på ett ställe och kanalisera spetskompetens från en gren till en annan. Landslagen är tvingade att göra vad Olympiatoppen föreskriver för dem.  För konditionsidrotter gäller generellt tre ovillkorliga ting:

Tid

Kontinuitet

Timmar

 

Tid

 

Det tar många år av omfattande träning för att nå sitt maximum. De norska landslagsjuniorerna i orientering förbinder sig att träna 500-600 timmar/år under en treårsperiod för att förbereda dem för en större mängd träning på seniornivå. Så länge de följer den uppgjorda planen fästs inte lika stor vikt vid deras tävlingsresultat under treårsperioden. De behöver ej jaga kortsiktiga rankingpoäng.

 

Kontinuitet

 

Det är av stor vikt att träningen kan bedrivas utan längre avbrottsperioder.

 

 

 

Timmar

 

För att nå världstoppen måste Du upp i en årlig träningsdos på över 700 timmar. Kvantitet kan ej ersättas av kvalitet.  Som konkret exempel nämnde Gärderud Holger Hott Johansen (VM-trea på långdistans 2004 och 2005). Tidigare tävlade han i Sverige för IFK Lidingö. Då tränade han drygt 400 timmar per år varav 20% var hård kvalitetsträning. Nu när han har att följa olympiatoppens träningsföreskrifter tränar han 770 timmar per år varav 9% är hård kvalitetsträning. Samtidigt jobbar Johansen heltid som civilingenjör med inriktning mot akustik. ”Varför är det ingen som talat om för mig hur jag ska träna?” Var Johansens reaktion efter att han fått byta inriktning på sin träning. Det är en central fråga enligt Gärderud. Vem skall tala om för den aktive hur personen i fråga skall träna?

 

Man skiljer rent fysiologiskt mellan lokal och central kapacitet. Den centrala kapaciteten är hjärtats förmåga att pumpa ut syrgas till den arbetande muskeln. Denna kapacitet förbättras genom hårdkörning i tröskelfart. Men om man inte har den lokala kapaciteten med sig ute i den arbetande muskeln så eldar man för kråkorna. För att bygga upp den lokala kapaciteten i den arbetande muskeln, främst i form av en utbyggnad av det syretransporterande kapillärnätet(små tunna blodkärl), krävs omfattande träning och långa arbetstider. För att så småningom kunna springa fort måste man springa långsamt. Gärderud körde inga intervaller mellan slutet av september och början av april. Han betonade även den egna känslans vikt för hur hårt man skall gå på i varje enskilt pass när man ligger på en hög årsvolym träningstimmar.

 

Norge har som sagt en mer toppstyrd organisation än vad Sverige har. Landslaget bestämmer i Norge vad eliten skall göra. I Sverige är klubbarna starkare. Det råder större individuell frihet i det svenska systemet. En annan skillnad är det färre antal orienteringstävlingar som finns i Norge delvis orsakat av en bitvis hemsk terräng. Norge har däremot bättre tillgång till snö och en mer utvecklad skidkultur. Vilket gör att en del av träningen kan bedrivas på längdskidor vilket i sin tur resulterar i en jämnare belastning och en större lätthet att komma upp i ett stort antal träningstimmar över tiden. 

Värt att notera är att några av de främsta svenska orienterarna genom tiderna; Jörgen Mårtensson, Johan Ivarsson och Emil Wingstedt  alla haft tydliga norska impulser i sin träning.

 

Norge har även tentaklerna ute för att ta reda på vad konkurrenterna har för sig. Den förre norske världsmästaren Petter Thoresen kan från sin nuvarande position som sportchef i det franska orienteringsförbundet konstatera att den teknikträning som Thierry Guergiou och grabbarna bedriver är idag ledande och distanserar numera den norska. Frankrike är även ledande inom vila och koncentration. Lite tillspetsat: Om Du frågar en fransk och en norsk landslagslöpare hur de bedriver sin träning kan Du räkna med detaljerade svar från dem båda. Om Du sedan frågar hur de vilar får Du ett fortsatt detaljerat svar av fransmannen medan norrmannen inte förstår frågan. När det gäller själva orienteringsteknikträningen kör Guergiou ett upplägg med en orienteringsbana med intensiv orientering som han kör med mycket hög hastighet. Det är i den höga hastigheten som kraven på orienteringstekniken skärps och gränsen för vad som är möjligt successivt flyttas. En metod som för övrigt låter misstänkt lik en övning som praktiserats och rekommenderas av Kjell Hägglund.    

 

Gärderud avslutade med att delge sin egen framgångsformel:

 

2(pass om dagen) x7(dagar i veckan)x52(veckor om året)x10 (i 10 år).

 

När man sedan blivit professionell övergår man till ett pass om dagen som varar i 24 timmar.

 

Pontus Ahonen



[1] För övrigt bör nämnas att han den 19 april OS-året 1976 hedrade OK Tor med en tävlingsstart på vår tävling. Han avverkade en 16 kilometersbana på 1.35 timmar. Se utdrag ur Gärderuds träningsdagbok publicerad i Stora Löparboken av Wiktorson.

Uppdaterad: 26 OKT 2008 11:54 Skribent: Jörgen Johnsson

Postadress:
OK Tor - Orientering
Ektorpsvägen 16
64431 Torshälla

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info